En vårrevoluton i Sverige? Disturbios en los suburbios de Estocolmo 20-25 mayo 2013

(Hade Nena rätt?)

Los suburbios de Estocolmo están en llamas. Los desordenes comenzaron la semana pasada en Husby, en donde un grupo de jóvenes lanzaron piedras hacias la policia. Todo eso empezó luego de que un policia había disparado a un hombre en Husby (el cuál agitaba un machete violentamente hacia la policia) el pasado 13 Mayo 2013.

 http://www.svd.se/nyheter/stockholm/man-ihjalskjuten-av-polis-i-husby_8168368.svd

Obviamente - grupos xenófobos y neonazis se usan de estos disturbios para culpar a los immigrantes, a la sociedad multicultural, y en el caso con ese video, a los musulmanes...




Det är dagar, veckor, som dessa, som jag önskar att alla människor (i detta fallet ja juste, svenskar) som skyller ett problem på en folkgrupp skulle ta sig utanför Sverige och höra åsikterna som finns om svenskar i utlandet - 

Tänker på vad det var som min kompis Mauricio, i Uruguay, kommenterade det första han sa när vi började diskutera dagsläget i Sverige - "Ja, och Sverige har nynazister i regeringen, det pratar ju hela världen om. Tror du att det finns en risk att de skulle kunna ta över ifall missnöje och arbetslöshet skulle växa sig för stort?"

"Nää, sa jag. jag tror det finns tillräckligt med vettiga människor i Sverige (för att det inte ska förvandlas till ett mini nazi-tyskland), men det som är mer skrämmande är att jag tror många röstar på SD utan att förstå deras partiprogram och enbart för att de är missnöjda med de andra partierna"

För att vi svenskar saknar politiskt engagemang för att veta vad partierna vi röstar på gör samtidigt som man blir frustrerad över att inget parti vågar ha starka åsikter om nånting - röda som blå vill de anpassa sig till att få så många röster som möjligt och bara tänka på att vinna istället för att samarbeta för samhällets bästa.

I den här veckans konflikter har folk äntligen börjat säga ifrån själva. Jag blir glad över att höra Reinfeldt komma med rätt motargument till Jimmie Åkessons anklagelser mot det multikulturella samhället. Det är förortsborna som själva vågar säga ifrån och de är också rätt personer att agera, det är de som bör vara de som bestämmer och som står upp för sin omgivning.

https://www.facebook.com/photo.php?v=176605752502940

Det som gör mig besviken är motsättningarna mot polisen. Visst, det finns säkert idiotiska poliser som slänger ur sig rasistiska kommentarer, de är fel - men för att en person låter sina fördomar tala i ett pressat läge så betyder inte det att en hel poliskår är korrupt etc etc. 

Som min kompis Jonathan sa häromdan "Kiki, jag förstår inte varför de gör så här!? Och varför media bara lyfter fram att det är hemskt att de även kastar sten mot ambulans och brandkår, de bör inte kasta sten på polisen heller...?!" 

Jonathan har kämpat för att ta sig in i poliskåren och jag minns att han berättade att han hade reagerat mot kvinnan som intervjuade honom inför antagningarna ang hans "invandrarbakgrund" - "Vadå, invandrare?" han ville bli antagen på samma villkor som alla andra, inte för att han är från Colombia. Jonathan och jag lärde känna varandra genom Capoeiran och för 3-4 år sen började jag passa hans dotter. Nu i veckan satt jag barnvakt, Jonathan patrullerar i Söderort och det kändes skönt att veta att han inte hade blivit inkallad när det även började brinna i Skarpnäck, för vad skulle jag säga till lilla E ifall hennes pappa kom hem blodig och slagen? Eller inte kommer hem alls.

Hennes pappa är ju världens snällaste. Så snäll att han inte ens kunde agera brottsling vid övningstillfällen under hans utbildning. "Kiki... dom vill att jag ska skrika och göra motstånd, men jag vill inte vara våldsam! Det är jättesvårt"

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/05/20/hatska-anklagelser-efter-upplopp-i-stockholm

Ese artículo se traduce algo asi:
La policía de Estocolmo hicieron una denuncia contra si mismo el lunes, después de la crítica masiva contra la policía durante los disturbios qu causaron los jóvenes en el suburbio Husby por la noche el domingo al lunes. Mientras tanto, se difundía un video que mostraba cómo un policía solitario es atacado y golpeado.

Una unidad especial de la Fiscalía investigará la actuación de la policia durante los disturbios. Según de un portavoz de la policía la denuncia se trata de abusos e insultos.

Varios testigos dicen a los medios suecos que la policía ha golpeando a gente que no participaron en los disturbios con bastones y utilizaron insultos como vagabundos, negros, monos y ratas.La policía y patrullas locales, llamados ejércitos cívicos, estaban preparadas el lunes por la noche si fuera a estallar nuevos disturbios.

Cuantas personas que resultaron heridas durante los disturbios durante la noche aún no estaba claro el lunes de noche. Alrededor de cincuenta coches habían sido quemados, decenas de escaparates habían rotos y habitantes de un edificio tuvieron que ser evacuados cuando los humos tóxicos de los fuegos penetraron en los apartamentos. Las pandillas también intentaron prender fuego a un jardín de infantes.

En Internet se difundió un video que muestra cómo un policía solitario es atacado por seis delincuentes que empuja el policía al suelo y lo patean. La policía dijo que un total de cuatro policías resultaron heridos durante la operación en Husby.

Los disturbios comenzaron cuando los vándalos prendieron fuego a los coches. Cuando llegó la policía fueron atacados con pedradas por jóvenes enmascarados.

El lunes el debate en la prensa sueca, sobre la causa de los acontecimientos, era rencoroso. El gatillo aún no estaba claro. Muchos comentaristas destacaron que la vida en los suburbios puede sentirse sin esperanza, especialmente para hombres jóvenes. Un tiroteo fatal la semana pasada, durante una represión policial contra una persona intimidante en un apartamento en Husby, se presentó como un posible catalizador.

Husby es un suburbio de hormigón construidas en la década de 1970 en lo llamado "la programa de millones de dólares" para construir un millón de viviendas en Suecia entre 1965-1975. El barrio cuenta con unos 12.000 habitantes, de los cuales más del 80 por ciento son de origen extranjero. Estación de Metro Husby está entre Kista y Akalla.

Durante una entrevista en enero este año, mi amiga Nena, una ex Tupamara, me comentó que le preocupaba lo que veía en la sociedad sueca hoy en día. Dijo que las problemas que  Suecia (o todo el Europa?) le acordaba de lo que succedió en Uruguay en los 60...

A mi me preocupó su preocupación, "están tan graves nuestros problemas?!" pensaba. 

Me sentí casi como una madre que calma a su niña durante una tormenta, cuando le dije que no pensaba que tiene que preocuparse por una dictadura en Suecia. Pero, sí, también me preocupa el desinterés que nosotros jovenes sentimos hacia el política, podria ser bastante fácil para la persona "equivocada" a ganar las elecciones si olvidaremos a votar...

http://www.dn.se/sthlm/ny-bilbrand-i-tensta

Förortsborna själva säger att polisen måste visa hårdhandskarna - men ska det verkligen behöva vara så, att medborgarna ska vara rädda för polisen? 

Vinner man verkligen respekt genom att bruka mer våld? Det har väl vi alla sett att det inte fungerar så... ELLER?!

De som kan göra skillnad är vi själva, vi som medborgare måste säga ifrån, inte ta lagen i egna händer och gå ut och leka krig, som nynazisterna i Tumba, men det är vårt ansvar att dessa ungdomsgäng har fått uppstå. Att vi inte har sagt ifrån förrän det börjar hagla stenar - och det politikerna sen kan göra är att lyssna på oss och hjälpa oss att förbättra samhället.   

Men vi måste vara förändringen.

Ensam är inte stark, och ingen politiker kommer våga stå på barrikaderna. De tiderna är förbi. De vet att de inte får folket med sig, för vi har slutat vara intresserade av politik.

När jag hör exil uruguayare, och svenska medborgare i Uruguay, berätta om hur de blev mottagna på 70-talet och inställningen och solidariteten som visades dem, som flydde undan en förlorad kamp, blivit utsatta för hemska tortyrmetoder och sedan behöva vänja sig vid att inte vara rädd för "farbror polisen". Då blir jag stolt. 

Jag vill inte höra mina vänner, och familj, bli uppmanade till att förvandlas till monster för att upprätthålla ordningen och se dem börja ta i med hårdhandskarna, så som jag såg polisen i Uruguay ta sig an tjuvarna på Montevideos gator nu i vintras...

Uppenbart är att det är någonting som måste förändras... 
frågan är vad eller vilka?

Qué es lo más importante - Verdad o justicia?

Este presentación de mi proyecto escribí hace 3 semanas, cuando pasé los días yendo al Museo de la Memoría en Montevideo. La idea es que voy a entregarle al MUME la muestra "Hijos de la dictadura" que hice en Estocolmo en 2010. Son cuatro retratos de uruguayos que tienen un vínculo muy fuerte a la dictadura, tres de ellos nacieron en cautiverio, uno creció en Suecia y el cuarto fue adoptado de agentes en Argentina. En agosto se hace una expocisión en el MUME con el tema de niños en dictadura y ahora, de vuelta en Suecia, voy a añadir una exiliada y hijos de exiliados en Suecia a la muestra. Si todo saldrá bien esto será mi prólogo:

Por qué elegiste el tema de la dictadura?”  todo el mundo me pregunta. Les parece un tema demasiado oscuro, complicado, controversial para todos – aún más para una persona joven sin experiencia con la historia.

Mi nombre es Kristina, me llaman Kiki Beije. Nací en Estocolmo, Suecia, el 9 de febrero de 1990. De esa manera hice que se presentaran las personas en mis entrevistas con los ”Niños en cautiverio político” - ahora les voy contar un poco de mi historia con Uruguay.
Vine a Uruguay por casualidad. Apliqué para un programa de intercambio y cuando no sabía que país elegir me recomendaron Uruguay, por su tranquilidad y tener una población de mente abierta.
Hoy en día he aprendido que el país es más complicado de lo que pensé, cuando vine en 2007.

En agosto 2007 vine a vivir con una familia en Artigas, como estudiante de intercambio. Quería aprender español y conocer la cultura de Latinoamerica. Después de un mes en mi familia anfitriona me sentía como su hija y hermana ”verdadera”. Volví a Suecia en julio 2008 sintiéndome parte uruguaya. Siempre he sido una persona muy curiosa y después un gusto de la sociedad quería saber más. Al buscar información sobre el Uruguay no pude encontrar mucho que me sirviera como no había muchos libros sobre Uruguay escritos en sueco. Cando nos tocó elegir un tema para nuestro proyecto final del liceo escogí enfocarme en Uruguay para así tener un mayor entendimiento de la sociedad.
En una ida en un ómnibus en el 2008 me puse a conversar con el conductor del coche que entonces me preguntó de dónde era. Cuando le respondí que yo era de Suecia se pusó muy feliz y me dijo “Aa, el país de Olof Palme”. Olof Palme fue el primer ministro en Suecia del 1969 al 1976 y quien concientizó los suecos de la actual situación y que facilitó la migración de refugiados políticos. Ésa fue la primera vez que empecé a pensar en los vínculos que existian entre los dos países y que mi sociedad tenía algo que ver con la historia uruguaya.

Tantas charlas, compartiendo un mate durante mi año como estudiante de intercambio y nadie me habia mencionado el tema de la dictadura, cómo puede ser?
Por qué no se comentaba la historia – se me ocurrieron tantas preguntas pero sabía que no iba a encontrar las respuestas en un libro.

Con eso en mente, en abril del 2009, fui a encontrarme con la organización Casa Uruguay Estocolmo. Ahí encontré a María Escande y luego me planteé escribir sobre la segunda generación de uruguayos en Suecia y comparar sus vidas con jovenes de la misma edad en Uruguay.
Para llevar a cabo el reportaje tenía que encontrar un fotógrafo en Montevideo con quien puediera hacer una pasantía en mi último año del liceo. De todos los fotógrafos que contacté me respondió Agustín Fernández. Fue él que me contó de “Ninos nacidos en cautiverio político” con el cual había trabajado cuando se formó el grupo. Ya que me había planteado hacer un trabajo relacionado a la sociedad uruguaya, me pareció un tema que se prestó para llegar a conocer la  misma a través de sus historias.

“Qué pasó con los ninos?” Con esta pregunta me fui al Uruguay.

En Uruguay me encontré con las historias de varias personas y me di cuenta que era una temática que aún hoy influía sobre muchas vidas, aunque habían personas que querían dejarlo en el pasado.
Sin habérmelo propuesto, llegué a tiempo para las elecciones del Octubre del 2009. Me enteré de que existía la ley de caducidad y me llamó la atención porque supuestamente el Uruguay era un país democrático. Que superficial mi percepción de la política uruguaya y que sorpresa enterarme de que todavía había personas en el actual gobierno que estaban relacionadas a la dictaduraö.  En Suecia el gobierno trabaja de manera más unida y es el respaldo de la sociedad.
En enero me volví a Suecia con las historias de los ninos y me puse a armar una exposición con mi material. Durante la inauguración María Ecande, con quien conversé mucho sobre el proyecto en Suecia, me hizo el comentario que nunca había contemplado la dictadura desde el punto de vista de los ninos. Ví que era un tema relevante no tan solamente en Uruguay sino también para los uruguayos que habían crecido en Suecia. Entendí que a través de los acontecimientos de un país se genera una historia común con otro país por lo que conmueve a la sociedad. Cuando me preguntan por qué elegí la dictadura mi respuesta es: Mi proyecto no trata de la dictadura en sí, sino de tantos temas dentro de nuestra sociedad hoy día. Por qué somos cómo somos, y ésa también es la pregunta que los ninos están buscando en saber la verdad sobre sus padres. Dejé al proyecto en eso.

De vuelta en Uruguay, en febrero 2013, me extraña que los uruguayos no se hayan preguntado lo mismo, y tal vez haya sido, como sugerió Amaral García, “el Estado ha hecho un buen trabajo de conseguir que desaparezca el problema y eliminar la parte oscura de la historia”. Hoy en día sí se habla de la historia, pero sigue existiendo mucha ignorancia. Para mí, el pueblo se cansó del tema de la dictadura porque el discurso todavía es muy politizado y no se tiene en cuenta la magnitud de los efectos que impactó sobre las familias de ambos lados.  

Quizás la temática de la dictadura es sobreanalizado pero a mí me parece que mucha gente se enfoca en lo que "pasó" y no lo que sigue pasando. Lo que me pregunto ahora es si el pueblo estará dispuesto a conocer la verdad y perdonar? Para obtener la verdad antes de que mueran las personas con las respuestas...?

Uruguayaner har tid och svenskar har pengar - dags att byta lite?

Foto: Jorge Serrandell

Nu har det gått 5 dagar sedan jag kom hem från min senaste vistelse i Uruguay. Innan jag åkte var min tanke att jag skulle återuppliva den här bloggen och skriva processen på nätet den här gången - det som jag annars antecknar i min lilla anteckningsbok som har varit med mig sen starten 2009.

Nu blir det ju så att de gånger man får de där tankarna eller vet precis vad man ska skriva så är det medan man lyssnar, ser, fotar, äter eller gör någonting annat (anteckningsboken känns alltid lättare att släpa med sig än datorn) och sen känns det inte som det viktigaste att stänga in sig vid datorn när man sen bör spendera tiden diskuterandes och utforskande.
För det är så jag har undersökt samhället den här gången.
Jag försökte mig på att återuppta intervjuer från 2009 och fastnade ett tag i att planera om jag skulle kontakta självaste Mota eller andra inflytelserika personer (Mariana Mota är en domare som det har debatterats mycket om i Uruguay på senaste, för att hon har haft på sitt bord majoriteten av alla utredningar relaterade till försvinnanden och brott mot MR under diktaturen). Sen gav jag mig själv en mental örfil och sa "skärp dig Kiki, du är ingen journalist eller utredare och det du gör nu är inte längre ett reportage om diktaturens barn, det reportaget tog slut 2009, du är fotograf och berättare och det här projektet börjar handla mer och mer om dig själv" - ja, för så är det, jag åkte till Uruguay för att "avsluta" reportaget, ha tid att skriva ned intervjuer och mina tankar men när jag väl var där så blev jag presenterad med nya uppslag och nya händelser som satte igång min nyfikenhet och gjorde det helt omöjligt att stänga in sig på ett rum med datorn (vet inte hur jag hade tänkt där?!).

Jag bestämde mig i november, spenderade hela lönen på en enkelbiljett och flyttade hem, jobbade som en toka på Espresso House för att få ihop pengar till resan, fick stöd av min mamma, behövde inte betala hyra hemma och hon hjälpte mig också att betala min hemresa. Projektet var bara en del av resan då jag främst var otålig över att åka eftersom jag hade lovat min värdsyster Aline att komma tillbaka till hennes 15års dag - min värdfamilj i Uruguay är lika viktig för mig som min familj hemma i Sverige, för vad de erbjöd mig under ett år som deras dotter och vad de har lärt mig om relationer och livet i stort.

Första månaden (6-24 februari) tillbringade jag med familjen i Artigas, försökte jobba efter några dagar, men gav upp försöket då jag insåg hur idiotiskt det var av mig att sitta framför datorn när jag träffar dem.. ja när? Nu senast hade det gått 3 år, nästa gång vet jag inte när det blir. Att vara i stunden är så viktigt. Just därför har jag lärt mig att planera mer efter den här resan, planera och skriva ned vad jag vill göra för att sen kunna vara i stunden och inte ha tankarna på annat håll. Gör lite att jag ibland känner mig som en senildement när någon frågar om något jag själv har tagit initiativ till och jag måste titta i mitt block för att minnas vad jag tänkte.
Jag tog med Aline till kusten och vi stannade en vecka i fiskarbyn och naturreservatet Cabo Polonio (som grundades av förlista grekiska sjömän för 200-300 år sedan) där jag förlorade mig helt i lugnet och  vardagen av att njuta av havets ljud, samtal, musik och matlagning utan möjlighet till uppkoppling och snål tillgång på el, då den enda energikällan var solen. Även Aline njöt till slut av att inte kunna facebooka. "Jag har försökt sluta flera gånger" sa hon. Under min tid i Artigas, då hon var på sommarlov, vaknade hon ett-två för lunch, tog siesta och vaknade bara för att sitta vid facebook och chatta, ibland fram till fyra på morgonen.
Efter lugnet i Cabo Polonio flyttade jag och min andra syster, Camila 21år, in i en lägenhet nära Palacio Legislativo i Montevideo. Nu skulle jag börja jobba. "Vem får du betalt av?" frågar alla när jag säger att jag jobbar - svar: ingen. Jag är en uppstartande frilans fotograf/skribent och just det här projektet har varit mitt hjärteprojekt sedan gymnasiet, så när jag påbörjade det visste jag inte hur man utförde ett reportage ifråga om research osv och mitt mål var dessutom "bara" att lära mig mer om samhället och sedan göra ett fotoreportage av det för skolan - därav känner jag att jag saknar erfarenhet och mycket kunskap just om politik/ekonomi/juridik osv för att kunna skriva ett fullvärdigt reportage.
Innan resan hörde jag av mig till några tidningar och organisationer som bl.a. Latinamerikagrupperna och Folk i bild, de var intresserade av en artikel om "barnen" men kunde inte erbjuda någon ersättning.
Jag sa att jag skulle göra det i alla fall, eftersom jag vill sprida de historier jag har fått berättade för mig, men då hade jag inte planerat att stöta in i kuratorn på Museo de la Memoria i Montevideo. Kuratorn Natalia Fabre som berättade för mig att de ska göra en utställning just om barn under diktaturen, nu i augusti 2013, och att de gärna tog del av mitt reportage. Det slutade med att jag tillbringade de flesta dagarna på museet i Montevideo, med världens långsammaste internet uppkoppling (men desto mer kunniga personer att tala med), och började planera för att ställa ut mitt fotoreportage "diktaturens barn" där - i Uruguay. Nu tar bearbetningen av texterna till spanska största delen av min tid och tyvärr måste jag nog välja bort en obetald artikel...

Under hela mars befann jag mig lite i limbo i, eftersom jag hade skrivit reportaget för en svensk publik, riktad mot de som inte känner till någonting om Uruguay, så insåg jag hur mycket mer jag var tvungen att veta för att kunna förklara Uruguays historia för uruguayaner... där är ett fel jag gör ofta, att jag tror inte det jag har gjort är tillräckligt. Självklart ska jag inte förklara historien, det formella finns det bättre lämpade personer som kan ta sig an att sprida kunskapen vidare, mitt syfte är att skapa ett intresse för historien, berätta om personerna bakom siffrorna och utredningarna, vad känner de idag? Hur ser de på samhället?


Varför är det så viktigt för mig att fortsätta med ett f.d. skolprojekt?
Lustigt nog är liknande fråga jag får jämnt i Uruguay denna:
Varför valde du ett så tungt ämne som diktaturen?

Svaret är detsamma för båda frågor:
För att projektet inte handlar om diktaturen, det handlar om hur viktigt det är att inte glömma vår historia och prata om den utanför historieböckerna, för att inte gå miste om de där personliga erfarenheterna som aldrig kommer skrivas i en formell text och reflektera över vad det säger om oss och vårt samhälle.

Reportaget "Diktaturens barn" började jag med frågeställningarna:
Vad hände med barnen som föddes i politisk fångenskap?
och
Hur var det för uruguayanska flyktingar att komma till Sverige på 70-talet?



Utöver de fyra porträtten av (vuxna)barn till f.d. politiska fångar har jag intervjuat/diskuterat med f.d. tupamaromedlemmar, exilierade uruguayaner i Sverige, mödrar, fädrar, barnbarn, Frente Amplistas (vänster), Colorados(höger), Blancos (typ folkpartiet extrem- som sagt är jag inte tillräckligt bevandrad i den latinamerikanska politiken för en mer exakt förklaring), en exilsvensk i Uruguay, en journalist, en sjuksköterska från landsbygden mfl. Det är en salig blandning av influenser och olika förutsättningar men någonstans har vi en gemensam historia - med flyktingarna har det uruguayanska samhället vävts samman med det svenska och det är väldigt intressant att höra vilka åsikter som föds när man har erfarenhet av ett land och vågar se samhället utifrån.


Som jag sa, så har mitt projekt egentligen alltid handlat om "mig själv", med det menar jag min erfarenhet av Uruguay. Reportaget "diktaturens barn" är en del för sig och det slutförde jag med min utställning 2010 men mitt projekt började med en vilja att lära mig mer om historien och min tanke var också att sammanställa en reportagebok om vad jag såg och vilka reaktioner jag fick från vänner och bekanta i Uruguay när jag berättade om vad mitt reportage handlade om.
Jag hade 3 månader på mig innan det var dags att tänka på studenten och efter en månads tågluffande var det dags att börja jobba för att försörja sig. Som ni kan se längre ner på bloggen så levde utställningen sitt eget liv ett tag men projektet stängde jag mentalt 2011 när jag insåg att jag inte kunde fokusera på att skriva samtidigt som jag var tvungen att tänka på pengar.. för att nu öppnas i ett kaosartat tillstånd, februari 2013, då alla de där frågorna och tankarna väcktes till liv igen (Vad är viktigast, rättvisa eller förlåtelse? Upprepar sig Sveriges historia av främlingsfientlighet? och vad hände med solidariteten?)

Tyvärr är det lätt att komma på villospår, men de 3 veckor som jag nu har "virrat" runt i Montevideo, pratat lösryckt med den ena och den andra om diktaturen, om Chavez, om Mujica, Mota och den ökade osäkerheten i staden har nog lärt mig mer än att sitta instängd med en historiebok och det känns viktigt att skriva ned alla historier och åsikter jag har samlat på mig för jag vet att det berör många fler än bara mig själv och de jag har intervjuat.


Boken jag vill sammanställa kommer debattera och filosofera om det svenska och uruguayanska samhället, frågor som väcks utifrån historierna från "barn" av diktaturen, både de som föddes i fångenskap men även andra uruguayaner och svenskar med en relation till diktaturen.
Jag kommer bygga upp boken som en tidslinje med mina anteckningar, blogginlägg, illustrerande bilder och sedan ett mittuppslag med intervjuerna med Rodrigo, Paloma, Martin och Amaral - projektets kärna. Avslutningsvis en komplettering med utdrag ur intervjuer och bilder från mitt senaste besök i Uruguay och hur fel jag hade om Uruguay när jag först anlände till landet hösten 2007. 


Mitt problem nu är "bara" att hitta finansiärer för att sammanställa projektet. Jag är en sån där multitaskande yngling som försöker starta upp som fotograf, ta körkort för att kunna söka in på filmskola och samtidigt sitter i två styrelser med ansvar för ungdomsverksamhet/marknadsföring för Sveriges skutor (ännu en sysselsättning som inte genererar mycket pengar men som bidrar med mycket annat, livserfarenhet och utbyte av kunskap...).

Tänkte idag på att vad Rodrigo kommenterade om att många uruguayaner saknar solidaritet pga att de inte har förståelse för "familjernas" behov och rättighet att få veta vad som hände deras anhöriga och göra upp med historien. Personligen har jag har sett att man i Uruguay tar hand om varandra på ett helt annat sätt än här i Sverige, kanske inte lika mycket i Montevideo (som också är huvudstaden) - där jag "växte upp" i mitt Uruguay som utbytesstudent var längst norrut, i landets fattigaste delstat Artigas. Och kanske kan man säga att uruguayanska samhället i stort nog inte delar en lika nationell känsla för att kämpa för andras rätt och inte enbart sina egna rättigheter, som i Sverige - men kanske är det vad som händer med "avancerade" länder, när man löser problemen i sitt eget land börjar man engagera sig för andra, tills man har glömt bort sina egna och återigen låter klyftorna växa?

Generellt tror jag att uruguayare är mer villiga att ge av sin tid och svenskar mer villiga att ge av sina pengar - för oss i Sverige är det mer dyrbart att ge av vår tid än att ge pengar till någon annan som löser problemet, eftersom vi gärna stöttar goda ändamål. 
Vad säger det om oss?

Mina två Uruguay

Äntligen känns det som att jag kan komma igång med sammanställandet av projektet. De senaste veckorna, sen utställingen, har jag jobbat väldigt mycket och när jag har satt mig ned för att börja skriva på boken har det tagit tvärstopp, har inte vetat var jag ska börja för det finns så mycket inspelat material att skriva ned. Efter några mail och råd från en lärare jag hade på universitetet och inspiration från min kompis Claudio så har jag beslutat att sammanställa boken helt utifrån bilderna och där även inkludera personerna som inte fick plats i fotoutställningen.

Som en början måste jag skriva en inledning... för mig känns det mest naturliga att börja med mina första intryck av Uruguay....

Det här var min första bild av Uruguay, tagen i Pando utanför Montevideo. Alla utbytesstudenter årgång 2007 huserades i en katolsk skola där första dagarna i Uruguay.

De här kvarteren var det närmaste fattigdom de flesta av oss hade kommit. Jag minns att en av utbytesstudenterna frågade en volontär "Inte kommer vi bo med så här fattiga familjer va?" och blev lite orolig när volontären svarade att vissa av de här husen vi såg var ganska standard i Uruguay.

Jag minns att mina känslor under den här första introduktions-helgen dominerades av eufori - över att äntligen genomföra det äventyr jag hade planerat i ett år och allt oväntat som låg framför mig. 

Jag försökte att inte ha för mycket förväntningar på min familj och staden dit jag skulle komma men jag kommer ihåg att jag hade tittat på Artigas där jag skulle bo via google earth, det var nästan att det inte gick att hitta men uppifrån men när vi väl fick in en bild såg det ut som att alla hus hade en pool - senare förstod jag att det var blå plåttak på de små bakggårdarna jag hade sett...

Först efter 7 tim i buss upp till Artigas, en halvtimme innan vi skulle komma fram till terminalen slog mig tanken att jag inte hade en aning om vad det var för familj jag skulle komma till... de kunde ju vara galningar som jag skulle bo med i 11 månader!

(Läs mer om mitt första år i Uruguay på resedagboken)

Jag hade väldigt tur, de var helt underbara och mitt utbytesår i Uruguay blev min bästa upplevelse någonsin. Jag dök rakt in i kulturen och sög åt mig all ny kunskap som erbjöds, jag tyckte jag hade lärt mig mycket om landet och folket när jag återvände till Sverige i juni 2008. Men så dök frågan upp... hade det varit diktatur i landet för 25 år sen?

Tyckte det var konstigt att alla de gånger vi hade suttit och diskuterat politik att ingen hade pratat om diktaturen, förutom att nämna att många kände Uruguayanare som bodde i Sverige pga av det.

När jag återvände till Uruguay i oktober 2009, såg gatorna i Artigas ut så här. Överallt möttes jag av valpropaganda och för första gången var det någon som diskuterade amnestilagen, förmodligen också för att jag ställde alla frågorna. Den mest intressanta förrändringen var ändå hos kompisgänget som jag hade umgåtts med under mitt utbytessår. Två år tidigare hade samtalsämnena handlat om fest, kläder och skvaller, nu satt jag på en eftermiddags-barbeque där två vänner brakade ihop i en vild diskussion ang presidentkandidaterna, föredetta guerilla-ledaren Mújica vs son till föredetta diktatur-presidenten Bordaberry.

  

Under de kommande månaderna lade jag märke till vad människor hade för politisk läggning och bakgrund beroende på hur de reagerade när jag nämnde mitt projektarbete, en del blev glatt överraskade och intresserade och ville direkt sätta mig i kontakt med någon jag kunde intervjua medan andra blev direkt mer reserverade eller skakade på huvudet och tyckte att man kunde glömma det där "tjatet" nu...

Här kan man läsa mer om mina personliga upplevelser under andra resan.